En stad

Idag hade jag en skrivuppgift som gick ut på att beskriva en stad som jag aldrig hade varit i. Jag såg det inte då, men nog är det ett dystopiskt Halmstad i ett parallellt universum som jag har målat upp?

Åker jag tåg eller bil hinner mina sinnen vänja sig tills jag kliver av, men inte när jag flyger. Det luktar Örnstad. Det är närheten till havet som gör det har jag förstått. Den salta, nästan lite unkna tonen. Den som jag associerar till sand, måsar och mariekex. Som på stranden. Det finns ingen strand längre, men lukten är kvar.

Där det en gång fanns en sandstrand finns det betong. Det fanns så många stränder på den tiden och det var ett spännande projekt. Vi skulle sättas på kartan som inte bara Sveriges, utan även Europas största skateboardanläggning. Det lyckades också och i femton år blomstrade staden. Vi hyste VM, turisterna vallfärdade, klädmärken etablerade sig i staden och hantverkare som kunde tillverka och serva brädor kunde leva ett gott liv. Sommar i Örnstad var förknippat med vältränade unga människor, champagne och pengar. Sponsorerna snålade inte och de fick mångfalt tillbaks.

Invånarantalet har sjunkit sedan dess. Hundratusen invånare har blivit sjuttiotvåtusen och de besökare som tidigare dubblade invånarantalet på sommaren är numera begränsade till några norrmän som kört vilse på vägen till Hökstad (de glömde svänga av österut på E6:an fem mil tidigare). De tidigare serviceshopparna har blivit HM butiker och Ica Nära och den betong som förr var modern, hoppfull och full av tillförsikt har nu blivit en trött symbol för Heidi Klums lika slitna fras i modedokusåpan project Runway: ”One day you’re in and the next day you’re out”