Välment men dumt

Idag fick jag en kommentar som jag har förstått är ganska vanlig att få när man har gått ner en del i vikt. “Men nu får du inte fortsätta gå ner!”

Först blev jag irriterad för… min kropp! Men jag tänker att det nog var välment och har man inte varit i situationen kan det nog vara svårt att sätta sig in i.

Misstaget man gör, är ju att jämföra mig som jag ser ut nu med mig som jag såg ut när jag var som tjockast. Inte med någon objektivt sund kropp, inte med mig innan jag gick upp all den vikten, inte med någon annan människa överhuvudtaget- enbart med mig när jag hade nått en nivå av att jag inte längre står ut och jag måste göra något åt det.

En person som inte känner mig sedan innan skulle inte tänka”oj, hon är smal!”, jag skulle kunna tappa tio kilo till och ingen som ser mig för första gången skulle reagera på att jag var ovanligt smal, men… men jämfört med mig själv när jag var som störst: En minskning med 18% märks så klart.

Jag tvivlar inte en sekund på att den som säger en sådan sak menar väl, men tänk efter först. Människor som lägger sig i vad man ska och inte ska göra med sin kropp är ganska tröttsamma och det ska ganska mycket till för att det ska vara befogat.