Sidospår

En ovanligt vanlig sida på villovägar i bloggarnas universum

Jag var på begravning igår. Normalt gråter jag inte på begravningar, men igår gjorde jag det trots (eller kanske just på grund av) att jag inte stod den avlidna jättenära. Det var momentet när man går fram med en blomma och de började spela “Raising my family” och plötsligt kändes det så verkligt.

Jag har ingen rutin på begravningar så jag hade varken näsdukar eller en handbukett med, men kyrkovärden såg det och gav mig sin blomma att lägga vid urnan. Snoret däremot hamnade på min handled.

Hon har det bättre nu. Det är nästan det värsta.

%d bloggers like this: