Utanför komfortzonen

Före sommaren hade vi en workshop på jobbet. En av de övningar vi hade var i storytelling, vi skulle berätta en “success story” och jag som tycker att det är kul att skriva berättade en saga om en julfest vi hade för tre år sedan. De som var men verkade uppskatta den. Kanske lite för m,ycket, för när vi planerade för infomötet idag ville de att jag skulle berätta den för alla.

Det är en sak att improvisera inför 8 personer det är en helt annan sak att upprepa samma sak tre månader senare inför +50…

Hursomhelst, med bilden nedanför i åtanke genomförde jag det. Jag stod inför alla kollegor och berättade en julsaga på danska.

Och jag överlevde.

Det ljusnar

Snart syns solen. Sirliga strålar söker sig sakta fram i staden som skonsamt samlar sina sömndruckna själar. Själar som skaldar. Själar som sjunger. Själar som steppar. Själar som slavar. Samtidigt. Skaldande, sjungande, steppande slavar de.

Ljuset säger att dagen kommer. Ljuset är en ljudlös fanfar över dagen. Ljuset ljuger; En dag skrev de av glädje. En dag sjöng de av glädje. En dag dansade de av glädje. En dag gör de det igen. En dag är inte nu.

Det ena leder till det andra

Om jag inte hade läst ryska, så hade jag inte haft ont i fingertopparna just nu.

För några år sedan fick jag den briljanta idén att gå med i en rysk sånggrupp för att hålla min ryska vid liv. Gruppen bestod främst av kvinnor från Ryssland och Ukraina och så var det jag. När jag var med, var det också en man som ledde en kör som skulle framträda tillsammans med vår sånggrupp – vi stod för det oborstade och genuina medan kören faktiskt kunde sjunga på riktigt. Kören har ofta samarbeten  på olika sätt, bland annat har de haft uppträtt tillsammans med en gitarrorkester som jag aldrig hade hört talas om.

Så för en vecka sedan delade körledaren ett inlägg om att gitarrorkestern sökte nya medlemmar. Jag hörde av mig till dem och … nu har jag fått hem noterna och ska vara med när de repeterar nästa söndag.

Så nu har jag suttit och övat så att fingrarna nästan blöder.

Eller som mamma brukar säga: “Om inte om hade varit hade katten varit kung”



När man tror att man känner folk …

Jag pratade med en kollega och sade lite i förbigående att min hobby är att skriva korta berättelser.

Det visade sig att han har fått två thrillers publicerade.

En sådan där sak som man kan få reda på om folk när man pratar lite utanför protokollet.

Minimalism på internet.

Man skulle nog kunna säga att jag flirtar med minimalismen, jag gillar grundtanken om att man inte behöver så himla mycket egentligen. På grund av det har jag läst blogginlägg, artiklar och forumdiskussioner på temat och det har utkristalliserat sig ett antal huvudpersonligheter som är engagerade i frågan:

Frälsarna har upptäckt något som har varit livsavgörande för dem och nu vill de övertyga alla andra om att de också borde bli minimalister. I grunden vill de väl, men är inte alltid så lyhörda.

Fundamentalisterna kan inte förstå varför någon överhuvudtaget skulle äga mer en ett par jeans eller ett verktyg som bara går att använda till en sak. De ifrågasätter starkt andra minimalister som enligt dem inte är minimalister på riktigt när de dristar sig till att köpa saker som de själva skulle ha valt att köpa.

De ängsliga minimalisterna vill ha guide och vägledning. Hur många klänningar är egentligen ok att äga? Borde de göra sig av med sina gardiner? Får man behålla prydnadskatten som var en femårspresent från mormor? De vill ha en handbok och en stark ledare.

De problematiserande minimalisterna suckar åt det bristande politiska engagemanget och ropar “klassanalys!”. De anser det djupt problematiskt att folk blir minimalister av så egoistiska skäl som att det ger dem livskvalitet.

Kritikerna av minimalism skriver långa texter om varför minimalism inte är lösningen på alla problem som finns i världen. Det är ofta ett lyckat drag för de som är tillräckligt kända, då det kommer att generera mycket trafik till deras sidor med folk som vill berätta för dem varför de har fel.

Häcklarna vill berätta för frälsarna varför de har fel, de söker luckor i deras resonemang och om de kan utpeka någon som hycklare är deras dag räddad.

 

Sedan har vi förstås alla de som helt enkelt lever sina liv och är nöjda med de val de har gjort. Dem ser man dock inte så tydligt i dessa sammanhang, då de redan har begränsat sin skärmtid och sitt deltagande i evighetsdiskussioner på internet.

 

Tankar om prepping

Att prepping är en trend är ganska uppenbart och det är väl något bra. Alla tjänar både på att ha en grundläggande beredskap själv och att så många som möjligt runtomkring dem har det.

Jag ser inte mig själv som prepper av flera orsaker. För det första gillar jag inte ordet, för det andra finns det inbyggda åsikter och attityder som visserligen inte alla som kallar sig prepper har men som definitivt är överrepresenterade, för det tredje är jag inte speciellt förtjust i etiketter överhuvudtaget så jag har inget intresse av att sätta en på mig själv, för det fjärde tycker jag att grundläggande beredskap borde vara så självklart att man inte behöver ett speciellt namn för att ha det (ingen skulle komma på att kalla sig något speciellt bara för att de har ett buffertkonto eller för att de sopsorterar).

Däremot, området i sig är intressant. Jag är med i en preppergrupp på facebook som lyckas hyfsat med att hålla det på en ok nivå utan alltför mycket politik och pseudovetenskap. Allt är inte bra såklart, men den som enbart befinner sig i sammanhang där alla beter sig exakt enligt de egna önskemålen, kommer inte ens kunna vara ensam.

Den som råkade snubbla in här i sökande efter information om hur man ska komma igång med sådana här grejjor, ska nog söka sig vidare – allt jag gör är filtrerat genom min situation och jag är inte på något sätt expert. Ett förslag är att börja på Din Säkerhet eller nybörjarguiden på Urvakens blogg.