Välment men dumt

Idag fick jag en kommentar som jag har förstått är ganska vanlig att få när man har gått ner en del i vikt. “Men nu får du inte fortsätta gå ner!”

Först blev jag irriterad för… min kropp! Men jag tänker att det nog var välment och har man inte varit i situationen kan det nog vara svårt att sätta sig in i.

Misstaget man gör, är ju att jämföra mig som jag ser ut nu med mig som jag såg ut när jag var som tjockast. Inte med någon objektivt sund kropp, inte med mig innan jag gick upp all den vikten, inte med någon annan människa överhuvudtaget- enbart med mig när jag hade nått en nivå av att jag inte längre står ut och jag måste göra något åt det.

En person som inte känner mig sedan innan skulle inte tänka”oj, hon är smal!”, jag skulle kunna tappa tio kilo till och ingen som ser mig för första gången skulle reagera på att jag var ovanligt smal, men… men jämfört med mig själv när jag var som störst: En minskning med 18% märks så klart.

Jag tvivlar inte en sekund på att den som säger en sådan sak menar väl, men tänk efter först. Människor som lägger sig i vad man ska och inte ska göra med sin kropp är ganska tröttsamma och det ska ganska mycket till för att det ska vara befogat.

Hotellkonst – ett kapitel för sig

Jag var i Norge igår. Fimpar och blommor är en kombination jag aldrig sett som dekoration tidigare.

Där jag bodde i natt pryddes väggen av denna tavlan.

Jag blir både glad och lite rädd. Glad för att folk med så olika smak får dekorera, rädd för att den där bebisen var lite läskig att ha över sängen.

Minimalism på internet.

Man skulle nog kunna säga att jag flirtar med minimalismen, jag gillar grundtanken om att man inte behöver så himla mycket egentligen. På grund av det har jag läst blogginlägg, artiklar och forumdiskussioner på temat och det har utkristalliserat sig ett antal huvudpersonligheter som är engagerade i frågan:

Frälsarna har upptäckt något som har varit livsavgörande för dem och nu vill de övertyga alla andra om att de också borde bli minimalister. I grunden vill de väl, men är inte alltid så lyhörda.

Fundamentalisterna kan inte förstå varför någon överhuvudtaget skulle äga mer en ett par jeans eller ett verktyg som bara går att använda till en sak. De ifrågasätter starkt andra minimalister som enligt dem inte är minimalister på riktigt när de dristar sig till att köpa saker som de själva skulle ha valt att köpa.

De ängsliga minimalisterna vill ha guide och vägledning. Hur många klänningar är egentligen ok att äga? Borde de göra sig av med sina gardiner? Får man behålla prydnadskatten som var en femårspresent från mormor? De vill ha en handbok och en stark ledare.

De problematiserande minimalisterna suckar åt det bristande politiska engagemanget och ropar “klassanalys!”. De anser det djupt problematiskt att folk blir minimalister av så egoistiska skäl som att det ger dem livskvalitet.

Kritikerna av minimalism skriver långa texter om varför minimalism inte är lösningen på alla problem som finns i världen. Det är ofta ett lyckat drag för de som är tillräckligt kända, då det kommer att generera mycket trafik till deras sidor med folk som vill berätta för dem varför de har fel.

Häcklarna vill berätta för frälsarna varför de har fel, de söker luckor i deras resonemang och om de kan utpeka någon som hycklare är deras dag räddad.

 

Sedan har vi förstås alla de som helt enkelt lever sina liv och är nöjda med de val de har gjort. Dem ser man dock inte så tydligt i dessa sammanhang, då de redan har begränsat sin skärmtid och sitt deltagande i evighetsdiskussioner på internet.

 

En studie i rosa

I torsdags på jobbet firade vi en dam som hade 30-årsjubileum med en lyxig frukost. Under planeringen så kom det fram att hennes favoritfärg var rosa, så jag föreslog att vi alla skulle ta på oss något rosa som en form av hyllning.

Mitt förslag fick såklart blandat mottagande, en mycket relevant invändning kom från de som inte ägde något rosa varpå jag föreslog att de skulle kolla om någon hade något att låna ut, till exempel en scarf. Detta möttes med chockerade blickar och när jag senare sade till min kollega att det inte var jätteovanligt att män hade på sig rosa kläder i Sverige så uttryckte han sin lättnad över att inte bo i Sverige. Hursomhelst, vi bestämde oss för att de som kunde och ville skulle ta på sig något rosa, inget tvång utan bara för skojs skull.

Väl hemma insåg jag mitt misstag, jag äger själv inget rosa … men lyckades ordna fram en scarf, ett hårspänne med en blomma på och målade naglarna i rosa. Vid frukosten var vi tolv personer inklusive objektet för vårt firande, varav åtta hade på sig något rosa.  Något som slog mig var att de jag slarvigt skulle beteckna som alfahannar hade hörsammat min uppmaning, men ingen av de andra männen.

Det blev en lyckad frukost, fast hon märkte inget av vårt färgval förrän vi själva sade något. Då svarade hon med “Jag tyckte bara att ni var ovanligt tjusiga!”