Mina senare utbrott av fåfänga

Jag vet inte om det framgår av bloggen, men jag har på äldre dagar ägnat både mer tid, tanke och pengar på mitt utseende. Det han ju tyckas vara en dålig utveckling, är man trygg i sig själv behöver man inte lägga tusenlappar på hur man ser ut och gå vidare. Och det kan man ju tycka, man kan tycka mycket om det mesta och ibland har man rätt och ibland har man fel. Men jag vill påstå att ett så kategoriskt förhållningssätt missar en viktig detalj: “Vad är det som är utgångspunkten?”

Det är väl fint att jag aldrig har tyckt att smink är nödvändigt, att jag aldrig haft behov av dyra märkeskläder, att jag alltid varit nöjd med mig själv som jag är? Ehm … om det vore så att jag alltid hade varit nöjd med mig själv som jag är.

Smink. Nu är jag inget större fan av smink, framförallt för att jag tycker att det verkar vara en jobbig vana att upprätthålla. Men att orsaken till att jag aldrig blev en sådan som sminkade mig skulle vara självförtroende?! Snarare motsatsen. Att jag inte började använda smink när jag var yngre handlade inte om att jag var nöjd med hur jag såg ut utan om att jag inte trodde att smink skulle göra något bättre iallafall, att jag var ett hopplöst fall. Smink, märkeskläder, piffiga frisyrer … om jag inte ägnade mig åt sådant kunde jag åtminstone ge illusionen att jag inte brydde mig.

Nu är det ju inte så att jag har gått igenom livet och känt mig fulast i världen, men jag har definitivt aldrig varit någon som är snygg och jag har inte riktigt sett det som något jag kan påverka.

Det är i det ljuset man kan se att jag (stundtals) har blivit fåfängare på äldre da’r. Och jag tycker faktiskt inte att det är så pjåkigt.