Välment men dumt

Idag fick jag en kommentar som jag har förstått är ganska vanlig att få när man har gått ner en del i vikt. “Men nu får du inte fortsätta gå ner!”

Först blev jag irriterad för… min kropp! Men jag tänker att det nog var välment och har man inte varit i situationen kan det nog vara svårt att sätta sig in i.

Misstaget man gör, är ju att jämföra mig som jag ser ut nu med mig som jag såg ut när jag var som tjockast. Inte med någon objektivt sund kropp, inte med mig innan jag gick upp all den vikten, inte med någon annan människa överhuvudtaget- enbart med mig när jag hade nått en nivå av att jag inte längre står ut och jag måste göra något åt det.

En person som inte känner mig sedan innan skulle inte tänka”oj, hon är smal!”, jag skulle kunna tappa tio kilo till och ingen som ser mig för första gången skulle reagera på att jag var ovanligt smal, men… men jämfört med mig själv när jag var som störst: En minskning med 18% märks så klart.

Jag tvivlar inte en sekund på att den som säger en sådan sak menar väl, men tänk efter först. Människor som lägger sig i vad man ska och inte ska göra med sin kropp är ganska tröttsamma och det ska ganska mycket till för att det ska vara befogat.

Kanelbulle

I varenda jäkla viktgrupp jag är med i är det någon som delar med sig av ett “lite nyttigare” recept på kanelbullar.

Hade det inte varit för de grupperna hade jag överhuvudtaget inte vetat att det är “kanelbullens dag”.

Jag är inte helt säker på vad det säger, det kändes bara värt att notera.

Saker man kan göra för att hjälpa folk som går ner i vikt

Det finns ett begrepp som på utrikiska kallas “fat shaming”, den bästa översättningen till svenska som jag kan komma på är att “mobba folk för att de är tjocka”. Då det finns de som verkar tro att de faktiskt hjälper folk genom att påpeka för dem att de är tjocka, så tänkte jag dela med mig av sådant som faktiskt har hjälpt mig att gå från tjock till normalviktig. Det kan väl vara bra att förtydliga att inget av det var att berätta för mig att jag var tjock, berätta för mig vad jag borde äta eller berätta för mig att det var osunt att vara för tjock. Allt det visste jag naturligtvis även utan att någon berättade det för mig.

Bidra till en sundare miljö
Miljön är en stor del av orsaken till att man blir överviktig och på många sätt kan folk runtomkring en påverka miljön. Visst ska man kunna ta med sig fikabröd på jobbet till exempel. Men det kan gå till överdrift och man kan då vara en av de som bidrar till en förändring.
Jag har när det varit min tur att ha med fredagsfrukosten där alla förväntar sig något fikabröd, istället gjort själva huvudfrukosten lite lyxigare.
Bryter man mot den osunda miljön med något som är tillräckligt attraktivt, så kanske fler följer efter och till slut så har kulturen ändrats.

Miniomelett, fröknäcke, hummus, morots-och selleristavar, vindruvor etc. Inget wienerbröd.

Initiativ
Ibland förekommer det initiativ till saker som ska få folk att röra på sig. Det kan vara stegtävlingar, plankanutmaningar, armhävningar på torsdagsfikat … det mesta kräver inte mer än initiativförmåga och kreativitet.

Ifrågasätt inte när folk avstår
En gång såg jag en reklam mot alkoholhets, som visade en man som blev pressad att äta en kaka. Med slutklämmen “tänk om vi tjatade om allt som vi tjatar om alkohol”. Men när det gäller alkohol och kakor, upplever jag faktiskt exakt samma sak, avstår jag kommer någon att fråga varför, tar jag en kommer någon att vilja truga mig att ta en andra.

Alkoholfri öl, helt okommenterad, i glada vänners lag

Ifrågasätt inte när folk inte avstår
Under tiden som jag har gått ner i vikt, finns det inget som jag har avstått till hundra procent. Få mig inte att önska att jag hade väntat med den där kakan tills jag var ensam.

Delta
Min sambo var lite överviktig, inte så att det störde, men han pratade om att gå ner några kilo. Så när jag kommit en bit på vägen, bad jag honom följa med dit han ville. Det har hjälpt mig oerhört (men funkar såklart bara om man faktiskt vill förändra något med sig själv).

En förändring som jag och min sambo har gjort tillsammans är att vi ofta delar om vi vill ha något lite onyttigare.

Erbjud deltagande
Jag fick precis frågan om jag ville följa med på en promenad. Generellt hjälper det att bli inbjuden till sammanhang som är bra för hälsan vare sig det är en promenad eller något helt annat.

(det var det jag kunde komma på nu, nu ska jag gå den där promenaden)

Vikt igen

Då jag tänker på min hälsa, går ner i vikt och allt det där, så finns jag också i grupper där det pratas om sådant. Det ger just nu mer än det tar, men det finns definitivt negativa aspekter av det som gör att jag strävar efter att inte behöva den sortens grupper på sikt.

Det som är positivt är såklart att det finns någonstans att lufta funderingar på ämnet (när man är väldigt uppe i en sådan sak så vill man gärna prata mer om det än man kan förvänta sig att någon som inte är det orkar lyssna på) och att människor lägger ut intressanta recept och idéer. Andra människors funderingar bidrar dessutom till en kontext till mina egna.

Det som är negativt är alla “experter” som har åsikter om vad andra gör. Jag tvivlar inte på att folk i en sådan grupp vet mer än genomsnittet om kost, problemet är att de inte kan skilja vad de vet från det de bara är övertygade om. Dessutom verkar många tro att deras egna upplevelser är någon slags facit för hur det måste vara eller alla andras upplevelser.

Kanske något orättvist blir jag också irriterad på sådant som upprepar sig. Rätter, produkter och floskler (dock misstänker jag att det bara är ett symptom på samma sätt som man plötsligt kan börja irritera sig på egenskaper som alltid har funnits där hos en partner).

Och samsynen på frälsning. Just de grupper jag följer är ju viktväktargrupper och det har funkat bra då det är hyfsat fritt från ren pseudovetenskap. Men även där finns en tröttsam nästan religiös ton.

Att nå en viss vikt är ett delmål, att hålla den vikten i x månader är också ett delmål. Det slutliga målet är att det hela är självgående, att jag inte behöver prata med någon om det, att jag inte behöver söka efter recept som är till just för det.

Det målet ligger många år fram i tiden.

Vikten, hälsan och allt sådant där

Nu har jag gått ner nio kilo sedan januari, när jag har tappat sex kilo till så kommer jag att kunna hävda att jag är normalviktig. Huruvida det är där jag stannar eller inte, bestämmer jag när jag är där – oavsett vilket så är det en klar förbättring från att ha nosat på ett BMI på 30 utan att ha några muskler att tala om (jag vet att BMI är dåligt mått på individnivå, men vanligen handlar ju problemet om att underskatta övervikten snarare än att överskatta den).

Jag var och besökte viktväktarnas “öppet hus” för att se hur det gick till. Hos dem blir man gratismedlem när man har gått ner sin vikt och det ska kunna hjälpa en att hålla den, men då ska man gå på möten (eller workshops som de kallar det, även om jag nog tycker att det verkar mer som ett möte). Jag är inte helt säker på att det är något för mig, det är ju inte möten som har hjälpt mig att gå ner i vikt, så jag är inte övertygad om att det är det jag ska ha för att hålla mig på banan heller. Å andra sidan så skadar det nog inte (förutom att jag tycker att det känns obehagligt att gå in i ett rum med människor som har en samsyn i vägen till frälsning, vare sig det handlar om kroppslig eller andlig sådan).

Hursomhelst, nästan tio kilo är mycket extravikt att släpa omkring på, så det är skönt att slippa. Jag hade tack och lov inte fått några andra hälsoproblem än dålig kondition och det hoppas jag på att fortsätta med (jag vill åtminstone göra min del för att hålla mig frisk, sedan kan jag bara hoppas på turen)