Nu har jag gått ner nio kilo sedan januari, när jag har tappat sex kilo till så kommer jag att kunna hävda att jag är normalviktig. Huruvida det är där jag stannar eller inte, bestämmer jag när jag är där – oavsett vilket så är det en klar förbättring från att ha nosat på ett BMI på 30 utan att ha några muskler att tala om (jag vet att BMI är dåligt mått på individnivå, men vanligen handlar ju problemet om att underskatta övervikten snarare än att överskatta den).

Jag var och besökte viktväktarnas ”öppet hus” för att se hur det gick till. Hos dem blir man gratismedlem när man har gått ner sin vikt och det ska kunna hjälpa en att hålla den, men då ska man gå på möten (eller workshops som de kallar det, även om jag nog tycker att det verkar mer som ett möte). Jag är inte helt säker på att det är något för mig, det är ju inte möten som har hjälpt mig att gå ner i vikt, så jag är inte övertygad om att det är det jag ska ha för att hålla mig på banan heller. Å andra sidan så skadar det nog inte (förutom att jag tycker att det känns obehagligt att gå in i ett rum med människor som har en samsyn i vägen till frälsning, vare sig det handlar om kroppslig eller andlig sådan).

Hursomhelst, nästan tio kilo är mycket extravikt att släpa omkring på, så det är skönt att slippa. Jag hade tack och lov inte fått några andra hälsoproblem än dålig kondition och det hoppas jag på att fortsätta med (jag vill åtminstone göra min del för att hålla mig frisk, sedan kan jag bara hoppas på turen)